Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen? Efter att få höra hur dålig jag är så många gånger att jag faktiskt började tveka på mig själv. Att tro att jag faktiskt är problemet och att allt kanske bara är mitt fel. Jag har aldrig känt mig så värdelös och nere som jag gjort de senaste sju-åtta månaderna. Det värsta är nog att jag inte ens vågat erkänna det för mig själv utan jag har bara tagit emot det och låta det skava i mitt bakhuvud. Min dåvarande säkra plats blev helt plötsligt förstört och jag hade långa debatter i huvudet om jag ens skulle kliva upp på morgonen. Jag kunde inte koncentrera mig i något och det sitter tyvärr kvar. Sedan när jag försöker ta tag i detta och verkligen anstränger mig och blir ändå relativt nöjd med mitt arbete så får jag ändå höra hur dålig jag är. Jag tycker inte om att ta åt mig massa plats eller säga emot folk så jag har bara lyssnat och tagit åt allt detta. Jag fattar inte hur en människa som får andra att må såhär dåligt kan vara en lärare. Jag försökte även många gånger lösa detta, utan några resultat. Gång på gång var jag nere hos rektorn där jag i princip fick höra hur det här var mitt fel, att det är säkert bara jag som inbillar mig. Efter allt detta förtjänar jag ett E? Det är det som får mig att gå bananas minst sagt! Nej men jag ska sluta älta det här nu och lägga det bakom mig. Jag vill bara säga att jag vet hur dålig jag är på att visa min uppskattning till folk, men jag hade faktiskt aldrig klarat av detta utan min finaste vänner. Omedvetet har ni vart anledningen till att jag klarat mig genom dessa månader så jag vill bara säga att ni är bäst och jag älskar er!